minmin

På ett eller annat sätt har mina arbeten de senaste 3 åren handlar om att komma i kontakt med förövare eller brottsutsatta. Ibland, som idag, funderar jag på hur länge en kan orka med det utan att bli naggad i kanterna för vad som är "normalt". Så många många historier att bära med sig. På båda sidor detaljer som aldrig kan glömmas. Som för andra inte finns, det som inte talas om finns väl inte? Eller hur är det?

Jag menar inte att på något sätt sätta mig på en pidestal eller för den delen gnälla. Men hur länge kan en orka utan att iallafall bli lite knäpp? Jag vill inte bli avtrubbad, att våld ska normaliseras för mig. Det kommer upp massor av frågor när jag börjar vända och vrida på det. Det som tär är historierna, hur mycket som skulle kunna ha setts, talats om och gjorts för att förhindra att brottsutsatta blev brottsutsatta och förövare blev förövare. Så många små saker som i det stora hela skulle kunna ha gjort förändringen som var nödvändig där och då.

Ingen borde bli berövad sin självtillit eller tillit till andra inte någon på någon av sidorna.

Jag hade ett fint samtal härom kvällen. Om upplevelsen av att bara hamna i saker, att helt plötsligt befinna sig i situationer, grupper eller att överraskande nog ha fler uppdrag än vad en mäktar med. Situationen sker men känslan av "Vill jag?", "kan jag?" eller för den delen "orkar jag?"

Idag hade jag ytterligare ett sådant samtal, men mer precist. Nämligen om att dra gränser, att lita på magkänslan och om det finns ett kanske så kanske det kansket borde få vända och vrida sig ett tag till innan det kan bli till ett färdigt ja eller nej.

Jag vill allt. Men kanske borde dra gränsen vid lagom. För om jag tänker, det kanske går. Så borde väl tiden räcka till tills ett ja eller nej kommer fram?

Jag befann mig på ett musikcafé härom kvällen. En massa fina, kreativa och kompetenta människor som läste, spelade eller sjöng sina alster.

Jag kom på miig själv med att vilja göra klart den där berättelsen om Khan, skriva den där dikten om Sis, avsluta de där sju, åtta, nio (?) olika broderiprojekten, måla den där tavlan och fixa en herrans massa andra saker. Så vad gjorde jag imorse? Jag vaknade alldeles för tidigt, tidigare än jag brukar vill säga... 4 timmars sömn för att en massa snurr skakade skallen i natt. Helt plötsligt hittar jag mig själv sittandes och teckna en skiss av K vid morgonkaffet. Visst vet jag och har vetat länge att kreativitet föder kreativitet.

Ytterligare saker snurrade under tiden musiken flödade härom kvällen. Jag vill vara med i socialt förändringsarbete, jag vill arbeta politiskt (partipolitiskt?) och arbeta för något bättre. Sen började jag igen fundera på vad jag gör i mitt lönearbete, jag arbetar med (tro det eller ej) socialt förändringsarbete, må hända med myndighetsutövning men det finns där ändå- Möjligheten till förändring.

Hur många arenor kan en befinna sig på egentligen? Det ska ju hålla hela vägen. Jag har funderat länge på vad B sa om vår arbetsbelastning. "De får inte ta mer nu, får de mer hamnar de alla på sjukhus inom 2 veckor". Jag som bara tänkte att jag inte fixar pressen/stressen. Tur att människor ser och påpekar saker ibland OCH återigen, dags för mig att lita på den där förbenade magkänslan. Säger den så, är det med 95% säkerhet också så.

När blev jakten på den perfekta semlan viktigare än kvinnors fri- och rättigheter? Behöver jag ett grattis för att känna ja ta mig tusan grattis till mig. En dag av 365 som kan "firas".

Nä ärligt talat jag firar ta mig tusan inte ett skit! Jag är förbannad, trött och jävligt less på att vi än idag inte lyckats upp nå kvinnors fri- och rättigheter. Jag är förbannad på att det inte finns lika lön för lika arbete. Jag är arg på att visa kategorier (kvinnodominerade) arbeten undervärderas. Jag är ilsk för att utrymmet för kvinnor är mindre än mäns. Jag är trött intill leda på att bli kallad manshatare. Nä men ursäkta lilla mig om jag påpekar att vi har ett strukturellt fel i vårt samhälle där ingen människa går fri.

Jag vill spy upp semlan jag åt, jag behöver ett forum för min ilska igen. Det har gått på tok för länge. Min ilska är min drivkraft. Bara för mig att acceptera. Jag kommer aldrig bli något ulligt eller gulligt. Andra får gärna vara, jag besitter inte den kapaciteten.

Jag säger, fuck u semlan jag har viktigare saker att tänka på!

Ibland är livet som en lång promenad i ett par förtrånga skor. Det går sakta, det gör ont och en blir allmänt vresig. Att vandra runt i ett par alltför små skor alldeles för länge är nog inget att rekommendera och något borde således göras åt saken.

Jag brukar skratta åt det mesta, slänga mig med repliker åt höger och vänster. Ibland garvar jag så mycket att käkarna nästan går ur led och krampen i magen gör att jag ser ut som en krum nittioåring. Idag har jag tyvärr inte skrattat så mycket som jag borde utan mest funderat på vart jag kan hitta ett par vidare skor.

Jag tänker att det är min tur att få på mig ett par bra skor igen.

Det är klart att en ska ha sin egen blogg, där jag kan helt fritt och brett vräka ur mig de bästa stunderna och de sämsta lågvattensmärkena.

Kanske är det också ett försök att hålla mitt skrivna språk levande, försvinnande lätt far det iväg när det intet längre får pressas fram i ångestfyllda tentor eller uppsatser. Inte heller krafsas de ned i på papper med något ”djupt” avslut. Nej, nej. Mitt skrivna språk har helt plötsligt blivit av den mer utdöende sorten.

Så vad har den här fisken gjort idag? Jo, funderat på vad jag egentligen gjorde för fel i mina samtal idag. Inga bra flöden what so ever. Skam den som ger sig. Genast började jag bygga om och fundera ut ett mer lösningsfokuserat sätt att förhålla mig till syftena med samtalen. Går det inte på ett sätt är det att bara göra annorlunda. Hjärnan vred sig i stora krumbukter när alla svar jag fick, var ”vet inte”. En kollega kläckte den eminenta tanken att helt enkelt fråga. ”Vad kan jag ställa för frågor till dig så att du inte bara svarar vet inte?” Sjukt provocerande, men kan det fungera? En annan fråga som kom på förslag var ”Jag hade väldigt gärna velat göra mitt jobb så bra som möjligt, så jag undrar om du kan hjälpa mig med att berätta hur jag kan vara till hjälp för dig i det här?” Så, vad svarar jag när någon sedan frågar, men hur vill du göra nästa gång? VET INTE! Bah! Eller, jag vet ju visst! Jag ska bara tänka till lite först.

 

Sen den där sorgen som vältrade sig i magen över SD:s inträdande i riksdagen, den har bytts mot ett jävlar anamma. Partipolitiskt engagemang eller någon annan form får det bli. Det tål att tänkas på, en liten stund till. Ja, jag tänker först och agerar sen. Kanske inte alltid den bästa formen av varande, men det fungerar för mig!

Jordens längsta att göra lista har också åstadkommits OCH en veckomatsedel för nästa vecka. Herregud. Jag har blivit vuxen på riktigt… Eller bara ett kontrollfreak. Avgör själva. Jag måste till biblioteket imorgon. Lämna tillbaka böcker som är försenade så skammen vore nog åt tio studenter. Jag avskyr bibliotek, de påminner mig om allt jag inte kan. Är det då logiskt att låna böcker och alltid få förseningsavgifter? Absolut inte! Jag är nog en bibliotekaries värsta mardröm. Shame on me!

 

Energin som var förlorad ett tag är i alla fall tillbaka idag, dags att få ordning på saker och ting. Fixa, fixa, dona, dona.